J

Där är hon. Gladare, piggare och starkare än någonsin. Även om hon i skrivande stund är sjuk och känner sig som ett litet barn. 
Ja, jag pratar om mig själv i tredje person. Det känns fortfarande overkligt att både skriva och säga att jag mår bra. Visst spökar smärtan i kroppen till och från... men huvudet, själen och hjärtat är rätt så sams om att jag mår bra. Hoppas det kan få förbli så. Något säger åtminstone mig att jag har lärt mig så pass mycket om mig själv, att signalerna borde hjälpa till att jag aldrig trillar ner i det där svarta hålet igen. Visst låter det bra!? Och ångest har vi nog alla, mer eller mindre. Vi får njuta av de bra stunderna medan de varar och försöka plocka fram de när vi behöver lite pepp. Jag njuter äntligen av livet igen.